KRÖNIKA Där berättelsen börjar, tar omställning fart

Under 2025 har projekt Twin Peak genomfört och medverkat i en rad aktiviteter med fokus på hållbarhet och digitalisering. Några av dessa har också lyft större frågor om samhällsomställning – som transportfrukosten i juni, digiloga eventet A Sustainable Tomorrow, Klimatseminariet och behovsanalyser hos enskilda företag.

I denna årssummering reflekterar projektmedarbetaren Hanna Hervall över samtal och intryck från året. Det handlar om viljan till förändring – men också om de strukturer och vanor som försvårar omställningen.

Transporter är ett område som angår alla – men som ändå ofta hamnar i skymundan i samtal om samhällsutveckling. Under året har vi fått inblick i en bransch som befinner sig i snabb förändring, där det finns både vilja och lösningar – men också frustration över att omställningen bromsas av otydliga mål, kortsiktiga beslut och bristande samverkan.

Det som återkommer i många samtal är att tekniken finns, liksom idéerna. Hindren handlar snarare om invanda arbetssätt, mentala låsningar och ett politiskt landskap där modiga beslut ofta uteblir. Samtidigt visar andra städer att det går att göra annorlunda – att omställning är möjlig när det finns visioner, ledarskap och en tydlig berättelse om vart man är på väg.

Ett visionslöst samhälle

När statsminister Per Albin Hansson 1928 myntade begreppet folkhemmet gav han välfärdsambitionerna både lyster och riktning – en berättelse om ett Sverige där alla skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet. Kanske är det just en sådan gemensam berättelse vi saknar idag. Något som kan inspirera, ena och visa riktningen i en tid präglad av kriser och osäkerhet.

Ovanpå detta kommer en mänsklig faktor som inte ska underskattas: förlustaversionen – den psykologiska mekanism som gör att vi hellre håller fast vid det vi känner till, än vågar prova något nytt. Även när det nya faktiskt skulle kunna fungera bättre.

Just därför behöver vi visa på exempel som bryter mönstret. Ett sådant är staden Curitiba i Brasilien.

Exemplet Curitiba

På 1970-talet stod den snabbt växande staden Curitiba inför stora utmaningar: trängsel, luftföroreningar och brist på resurser. Under ledning av arkitekten och borgmästaren Jaime Lerner genomfördes då en rad enkla men effektiva åtgärder – med fokus på kollektivtrafik, gröna ytor och social sammanhållning.

Genom vad Lerner kallade urban akupunktur – små, strategiska ingrepp som sätter igång större förändringsprocesser – lyckades Curitiba skapa en mer fungerande helhet. I stället för dyra prestigeprojekt satsade staden på smarta lösningar som gjorde skillnad i människors vardag.

Curitiba har sedan dess lyfts fram internationellt som ett exempel på hur långsiktig samhällsutveckling kan drivas även med begränsade resurser – så länge viljan, visionen och ledarskapet finns.

Ett bildkollage med en artikel från The Guardian om hållbara föregångaren Curitiba, några punkter som beskriver stadens omställningsresa. — FÖREGÅNGAREN CURITIBA.
Bland annat omvandlades en huvudgata i centrala staden till fotgängarkorridor, och invånare kunde byta påsar med insamlat skräp mot matvaror eller busskort. Resultatet blev renare bostadsområden, ökad social inkludering, ökad användning av kollektivtrafik och minskade utsläpp.

Även på närmare håll finns goda exempel

IVL Svenska Miljöinstitutet lyfter hur mobilitet, framtidstro, ledarskap och livskvalitet hänger tätt samman. När biltrafik minskas i stadskärnor för att motverka luftföroreningar, översvämningar och värmeö-effekter, uppstår ofta flera positiva effekter – som renare luft, tryggare gator, bättre hälsa och mer liv i stadsmiljön.

Paris är ett tydligt exempel. För femton år sedan präglades staden av bilköer, buller och dålig luft – idag rankas den som Europas mest barnvänliga stad för gång, cykel och självständig rörelse. Enligt Clean Cities Campaign placerar sig Paris före klassiska cykelstäder som Amsterdam och Köpenhamn.

Med satsningar på ett badbart Seine – Paris välkända vattendrag som länge varit så förorenat av avloppsvatten att bad varit otänkbart – grönska på halva stadens yta och målet att bli Europas grönaste stad 2030 har Paris blivit en symbol för vad långsiktighet och politiskt mod kan leda till.

Stadens förändring har ofta jämförts med Curitiba. I båda fallen handlar det inte om perfektion – utan om att våga ta steg i rätt riktning. En sak är tydlig: ingen omställning lyckas utan att människor förstår varför den behövs.

FRÅN SMOG TILL GRÖNSKA. Paris har gjort över 500 gator bilfria för att ge plats åt fotgängare och cyklister. 170  000 träd ska planteras och målet är att bli Europas grönaste stad till 2030. Motståndet var stort i början – men när luften blev renare och stadsmiljön trevligare, vände opinionen.

När branschen vill mer än beslutsfattarna

Så varför gör inte fler städer som Paris? När vi under transportfrukosten i juni samlade företagare, stadsplanerare och andra aktörer blev det tydligt att många inom transportbranschen redan vill ta steg mot ett mer hållbart system.

Ett konkret förslag som väckt engagemang på flera håll är att skapa mobilitets- eller omlastningshubbar i utkanten av stadskärnor, där varor samlastas och körs vidare med mindre eldrivna fordon, kanske till och med lastcyklar. Det skulle minska utsläpp, trafik och väntetider – och samtidigt skapa nya möjligheter för dem som vill arbeta aktivt i logistikbranschen.

Men trots flera fördelar väntar förslaget på att vill bli verklighet. Orsaken är känd: ingen vill ta kostnaden för den sista sträckan ut till kund – den så kallade last mile. I samtalen har det förts fram tankar om att en möjlig väg framåt skulle inbegripa någon form av offentlig medverkan för att få till fungerande lösningar – särskilt i ett läge där marginalerna är små och det är svårt att räkna hem investeringar kommersiellt.

När kunskap går förlorad

Flera samtal har också pekat på hur bristen på kontinuitet bromsar utvecklingen. En representant för ett lokalt åkeri beskriver frustrationen som uppstår när nyckelpersoner inom kommun eller myndighet byts ut. Det leder till att kunskap försvinner – och att frågor som länge varit på bordet förblir olösta. Ett exempel som nämnts är hur tunga transporter fortfarande ofta hänvisas in på skolgårdar för att lossa gods – trots att riskerna är kända.

Bristande kontinuitet är inget unikt för transportområdet, men det blir särskilt tydligt där det krävs samspel mellan många aktörer – och där både säkerhet och hållbarhet står på spel.

Vad behöver platsen?

Så hur vill vi att Östersund – och andra orter i regionen – ska utvecklas? Vill vi fortsätta brottas med partikelhalter, trafik och ytor som konkurrerar om utrymme, eller börja fatta beslut som framtiden kan tacka oss för?

I samtalen under året har det blivit tydligt att förändring väcker motstånd – men också att motstånd ofta är ett tecken på att något viktigt är i rörelse. Då gäller det att bjuda in till dialog, snarare än att backa.

Det här handlar om mer än transporter. Det handlar om hur vi vill använda våra gemensamma ytor, vad vi värdesätter – och vilken plats vi vill lämna efter oss. Det som är skapat av människor kan också förändras av människor. Men för att ställa om krävs att vi möts, pratar klarspråk, vågar ställa obekväma frågor – och formulerar en vision som fler kan känna sig hemma i.

Kanske är det dags att ställa en ny fråga: